Donald

Name of Scottish kings and an early saint, from Scottish Gaelic Dòmhnall and reinforced by Medieval Latin Don(v)aldus, from Proto-Celtic *Dubnowalos (“prince/chief of the world”).

• (UK) IPA^(key): /ˈdɒn.əld/

Donald

1. A male given name.
   • 1816 Walter Scott, Old Mortality, Samuel H. Parker, 1836, page 232

     "Country?" replied Cuddie; "ou, the country's weel eneugh, and it werena that dour deevil, Calver'se, ( they ca' him Dundee now) that's stirring about yet in the Highlands, they say, with a' the Donalds, and Duncans, and Dugalds, that ever wore bottomless breeks, driving about wi' him, to set things asteer again, - - -

   • 1980 Laura Furman, The Glass House, a Novella and Stories, Viking Press, 1980, →ISBN, page 76:

     My friends call me Terry. My husband always used my full name, Teresa. He said it made him feel like he was married to a foreign woman. And I never called him Don or Donny or Donny Joe. I called him Donald from the first time we met.

   • 1991 Frank Chin, Donald Duk, Coffee House Press, 1991, →ISBN, page 1

     Donald Duk never liked his name. He hates his name. He is not a duck. He is not a cartoon character. - - - "Only the Chinese are stupid enough to give a kid a stupid name like Donald Duk," Donald Duk says to himself.

2. A surname​.

• Popular in all English-speaking countries in the first half of the 20th century.

• Donald Duck
• (pet forms): Don, Donnie, Donny
• (female given name): Donna, Donalda, Dolina, Donaldina

• Doland

From English Donald. First recorded as a given name in Sweden in 1880.

Donald c (genitive Donalds)

1. A male given name.
   • 1975 Christer Kihlman, Dyre prins, Wahlström & Widstrand, →ISBN, page 113:

     Som liten var jag ganska stolt över mitt namn. Donald! Det klingade minsann mäktigare det än både Kalle och Ville och Lasse. Senare, när jag upphöjt mig själv i borgarståndet och för säkerhets skull beseglat min borgerlighet genom äktenskapet med Gunnel Lindermann hade jag uppriktigt sagt gärna hetat nånting annat, nånting mera traditionellt ståndsmässigt, eller från den synpunkten konventionellare, som Johan eller Henrik eller Carl-Gustaf. Till och med Max och Moritz och Niklas hade gått an. Bara inte Donald. Det avslöjade obönhörligt härkomsten, fick jag snart nog klart för mig. Just i de kretsarna. I likhet med Clark och Gladys och Salome. Det lät vulgärt låtsasfint, uppkomlingsaktigt, eller på det hela taget pinsamt adekvat när allt kommer omkring.

• Roland Otterbjörk: Svenska förnamn. Almqvist&Wiksell 1996